Äntligen!
18:25:00
Idag gick jag världens chock när jag loggade in på USCIS hemsida och såg att de äntligen godkänt mina visum handlingar!!! Omg! Blev världens lyckligaste och föväntansfull! Sedan insåg jag att det betyder att jag åker om cirka 6 veckor, och fick panik och började gråta istället. Snacka om blandade känslor, haha. Ringde och försökte väcka Quincy hur många gånger som helst, men efetrsom klockan bara var 6 på morgnen så sov han som en stock. Av någon konstig anledning så vaknade han 25 mintuer senare, såg alla mina missade samtal, blev orolig att det hänt något och ringde upp.
Att berätta för familj och vänner är också blandade känslor. Känns så verkligt nu och tanken på att lämna alla nära och kära gör mig så himla ledsen att jag inte ens vill tänkta på det. Men vi visste alla att detta skulle hända förr eller senare, och alla är såklart lättade över att allt gick igenom.
Att berätta för familj och vänner är också blandade känslor. Känns så verkligt nu och tanken på att lämna alla nära och kära gör mig så himla ledsen att jag inte ens vill tänkta på det. Men vi visste alla att detta skulle hända förr eller senare, och alla är såklart lättade över att allt gick igenom.
Som vi har väntat, 7 månader i process, 2 månaders arbete med papperna innan det.... Nu är det bara intervjun på amerikanska ambassaden kvar, som räknas bli bokad om ungeför 6 veckor och om det går som det ska (vilket det såklart gör? haha) så åker jag efter det!!!
GALET GALET GALET! Kan inte fatta det, snart flyttar jag till Usa!
Gästlistan är gjord!
Nu i dagarna har jag jobbat mycket med gästlistan inför bröllopet, vilket faktiskt har varit svårare än vad jag trodde. Det är svårt att veta vart man ska dra gränsen någonstans, alla fall med vänner och bekanta i Usa eftersom dem redan är på plats och har närmare än vänner och bekanta i Sverige.
Tanken i början, för 1 år sedan när Quincy och jag bestämt att vi skulle gifta oss, var att det bara skulle vara han och jag och två vittnen. Min barndomsvän Sanna som jag träffade i Göteborg när jag kom hem från Usa, sa att hon och hennes kompis Malin skulle vilja åka till New York, och jag såg genast de två bästa vittnena jag kunde tänka mig! Så roligt tänkte jag! (Dock hade vi inte släppt nyheten till familj ännu, så vi visste inte riktigt hur de skulle känna över att inte få vara med.)
Quincy och jag längtade efter ett vardags liv tillsammans, och inte ett bröllop. Vi ville prioritera lägenhet/bil/försäkring/utbildning före ett stort bröllop, och därför tänkte vi inte så mycket på det, utan mer på att göra det så litet som möjligt, och sedan gifta oss igen med alla nära och kära några år senare. Och det är väl egentligen tanken än idag, för det är otroligt många släktingar och vänner i Sverige som jag skulle önska kunde vara en del av min stora dag, men som alltså inte kommer vara det eftersom vi håller det "litet".
I alla fall, planerna delades med av, och självklart ville familj vara på plats. Mamma och pappa bestämde sig ganska snart för att åka över. Quincys familj blev så klart jätte glada över att vi gjorde en lite större grej av det. Min farmor bestämde sig att hon ville med - Sista chansen för henne att se New York sa hon. Kul! Självklart måste Quincys mormor och morfar bjudas in. Och mina... Och respektive till mina föräldrar såklart. Och deras barn. Och Quincys fastrar/farbröder. Och mina.. och kusiner. Och nära vänner till familjen. Och hans band. Och föräldrarna till dem. Och andra nära personer som Quincy jobbar med. Och viktigast av allt, våra närmsta vänner i Usa och Sverige. Och min värdfamilj.. och Quincys gamla Nanny. Ja, att bjuda dem allra närmsta var såklart ett måste! Vi vill ju att alla ska vara med att fira vår kärlek och början på vårt liv tillsammans.. Som vi har längtat!
Idag blev jag äntligen klar med listan och skickade i väg den till Debbie och Chris för att ta en titt. Några namn var glömde från hans sida och var tvugna att lägga tills - vilket såklart går jätte bra! Alla närmsta är såklart bjudna!
Vårt bröllop har gått från 2 vittnen till 8 familjemedlemar till 80 gäster.
Oj, hur gick det här till? Dock kan vi fortfarande inte sätta ett datum eftersom vi fortfarande inte vet när mina visum papper är klara och jag får åka över. Tanken var att vi skulle gifta oss i mitten av November, men sedan insåg vi att jag inte skulle hinna i tid till mitt egna bröllop. Så nu inväntar vi mer svar innan vi sätter nästa datum.
Vårt bröllop har gått från 2 vittnen till 8 familjemedlemar till 80 gäster.
Oj, hur gick det här till? Dock kan vi fortfarande inte sätta ett datum eftersom vi fortfarande inte vet när mina visum papper är klara och jag får åka över. Tanken var att vi skulle gifta oss i mitten av November, men sedan insåg vi att jag inte skulle hinna i tid till mitt egna bröllop. Så nu inväntar vi mer svar innan vi sätter nästa datum.
Förälskad i Rom
Var på bio med pappa ikväll, "Förälskad i Rom" av Woody Allen. Haha, många skratt blev det. Vet inte om det var för att den var rolig eller för att både pappa och jag var övertrötta, haha.
Anniversary time!
I oktober månad, när Quincy är i Sverige, kommer vi att fira vår två års dag tillsammans. Senare samma vecka, bara några dagar efter, så firar vi även ett år som förlovade. Det var ett stort beslut att fortsätta att dejta varandra över datorn efter att bara ha känt varandra i två månder och besluta sig för att ha ett distansförhållande med någon på andra sidan jorden. Fast och andra sidan så var det inte ens något vi funderade över, för att tanken på att inte fortsätta att ses fanns aldrig där... Vi visste att det skulle bli svårt, och att vi skulle få lida av det, och att det till och med skulle ge mer smärta än glädje vissa stunder. Men, tanken på att ge upp de starka känslorna vi fick för varandra under de två månaderna fanns aldrig, och har aldrig funnits efter det heller trots mycket tårar, frustration och ilska över att vara ifrån varandra.
Efter ett år tillsammans, började vi förstå att vi stod inför svåra val. Mitt liv i Sverige, handlade bara om att jobba stenhårt, tjäna pengar och åka till usa och komma hem fattig och börja om igen. Quincy med sitt tajta schema försökte hela tiden hitta luckor då han skulle kunna komma till Sverige, men kunde aldrig stanna tillräckligt länge för att vi både skulle vara nöjda. Jag kände att mitt liv stod still. Situationen var ohållbar i längden. Beslut var tvunga att fattas. Stora beslut.
Att börja prata giftermål i så tidig ålder, var nog inget någon av oss hade räknat med. Inte våra familjer heller. Hahaha, speciellt inte Quincys familj. Jag var ju ändå i Usa, chansen att jag blir kär i en amerikan är ju ganska stor. Men att Quincy skulle spana in en av få svenskar i New Jersey, och gifta sig med henne två år senare, hade nog hans föräldrar aldrig kunnat gissa. Inte Quincy heller för den delen... haha. Det är konstigt vilka vägar livet tar ibland.
Vi började prata giftermål, studentvisum och jobbvisum tidigt. I våra hjärtan hade vi redan valt att gifta oss, men var osäkra på familj och vänners reaktioner, för hur berättar man att man ska flytta så långt från dem man älskar? Vår förlovning handlade aldrig om oss, utan mer om hur vi skulle lägga fram detta till de närmsta. Det handlade inte heller om att vi skulle gifta oss, utan mer om min flytt. Först efter 1,5 månad berättade vi för familj om vårt belsut att flytta ihop (vilket då betyder; giftermål). Hur det togs emot är en annan story, haha. Det jag vill få ut av det här inlägget är, ja, haha, vad vill jag egentligen säga?
Att börja prata giftermål i så tidig ålder, var nog inget någon av oss hade räknat med. Inte våra familjer heller. Hahaha, speciellt inte Quincys familj. Jag var ju ändå i Usa, chansen att jag blir kär i en amerikan är ju ganska stor. Men att Quincy skulle spana in en av få svenskar i New Jersey, och gifta sig med henne två år senare, hade nog hans föräldrar aldrig kunnat gissa. Inte Quincy heller för den delen... haha. Det är konstigt vilka vägar livet tar ibland.
Vi började prata giftermål, studentvisum och jobbvisum tidigt. I våra hjärtan hade vi redan valt att gifta oss, men var osäkra på familj och vänners reaktioner, för hur berättar man att man ska flytta så långt från dem man älskar? Vår förlovning handlade aldrig om oss, utan mer om hur vi skulle lägga fram detta till de närmsta. Det handlade inte heller om att vi skulle gifta oss, utan mer om min flytt. Först efter 1,5 månad berättade vi för familj om vårt belsut att flytta ihop (vilket då betyder; giftermål). Hur det togs emot är en annan story, haha. Det jag vill få ut av det här inlägget är, ja, haha, vad vill jag egentligen säga?
Jo, i oktober är det ett år sedan Quincy friade till mig, och det ska firas! Nu handlar det om oss och vår kärlek. Ja, Quincy och jag kanske är "tvugna" att gifta oss för att kunna få leva ett liv tillsammans i Usa pga av deras immigrations regler, men dagen vi gifter oss kommer vara den lyckligaste dagen i hela mitt liv! Att ge upp ett liv i sitt hemland där man har sin familj, vänner, drömmar och mål i livet för någon man älskar är bland det störta man kan göra i ett förhållande. Jag vet att Quincy skulle göra detsamma för mig, och nu bosätter vi oss alltså i Usa med mål om att någon gång flytta tillbaka till Sverige. (framför allt när det kommer små bebis Mumfords, haha)
Vårt lilla hus..
Den här söta lilla sommarstugan kommer jag och Quincy bo i och leka hus den 6-10 Oktober. Stugan har badtunna, bastu och öppenspis, och ligger precis nere vid vattnet. Hoppas på fina höstdagar med sol under denna perioden! Så mys!
http://www.stugknuten.com/stuga.asp?stugid=10064
Göteborg!
Det bästa med att vara arbetslös är att man när som helst kan ta en sista minuten resa till Göteborg och hälsa på sin barndomsvän Sanna. Inte illa, det har ju sina fördelar att inte ha ett ha hela kalendern inplanerad med jobb. Idag är Sanna i väg på möte hela dagen, så jag leker lägenhet för mig själv. Jag blir alltid avundssjuk på vänner med egna längenheter, och jag längtar så otroligt mycket tills jag och Quincy har vår egna. Sannas lägenhet är toppen, och det är jätte kul att få dela den med henne i några dagar, det får duga tills vi får vårt egna lilla kryp in i New york.
Nu ska jag i väg och handla lite tänkte jag :) Solen skiner här i Götet :)
Quincy kommer till Sverige i Oktober igen!
Det är inte ofta man väntar på nyheter som kan få en att bli jätte glad, men samtidigt jätte besviken, vilket av alternativen det än blir. Man kan säga att det var en win-win situation... eller om man vill vara negativ, a lose-lose sitiation. Båda alternativen är väldigt bra, men man förlorar väldigt mycket om det andra inte blir av.... Invecklat det där.
Men nu är det i alla fall bestämt att Quincy kommer på besök igen, redan den 1 Oktober, och det är jag ju såklart överlycklig för! Dock, så betydde det att hans turné han skulle ut på inte blir av, och det är verkligen jätte tråkigt för de skulle vara förband till ett jätte stort band i Usa som heter Slightly Stoopid. Tyvärr är det så i musik branshen. Löften utlovas som senare inte hålls, turnér som ska hända ställs in och personer som ska höra av sig förblir tysta. Det är en bransh där man måste vara på tårna hela tiden, och med många besvikelser. Jag förstår inte hur Quincy klarar av det, jag hade blivit galen. Men som sagt, att turnén inte blir av lämnar en stor lucka i hans kalender, och det betyder att han kan komma till Sverige igen och stanna i lite mer än två veckor. Behöver jag säga att som arbetslös känns det ganska bra att veta att man får lite sällskap här hemma :) Och att ha honom nära mig nu när bröllopsplaneringen är i full gång!
Arbetslös för första gången sedan 15 års ålder...
Just nu är det inte mycket inbokat i min kalender... Då jag trodde att jag skulle flytta om 6 veckor, tyckte jag att det kunde vara ganska skönt att bara vara hemma och ha så mycket tid som möjligt för familj, släkt och vänner. Nu när jag ska vara hemma i upp till 3 månader.... inte så jätte roligt!
Quincy kanske kommer till Sverige igen, 2 veckor i Oktober, (snälla snälla snälla låt det bli möjligt). Det underlättar ju verkligen! Pratade nyss med min chef från mitt sommarjobb. Hon sa att alla var jätte nöjda med mig och att hon tycker det är hemskt tråkigt att jag ska flytta. När jag sa att jag blir hemma längre än vad jag trott, erbjöd hon sig genast att kolla upp vart det kan behövas extra arbete just nu och skulle höra av sig. Så förhoppningsvis kan det bli något där. Samtidigt känner jag att jag har jobbat så otroligt mycket sedan januari, att det vore skönt att inte jobba heltid utan att faktiskt ha tid för familj och vänner.
Quincy kanske kommer till Sverige igen, 2 veckor i Oktober, (snälla snälla snälla låt det bli möjligt). Det underlättar ju verkligen! Pratade nyss med min chef från mitt sommarjobb. Hon sa att alla var jätte nöjda med mig och att hon tycker det är hemskt tråkigt att jag ska flytta. När jag sa att jag blir hemma längre än vad jag trott, erbjöd hon sig genast att kolla upp vart det kan behövas extra arbete just nu och skulle höra av sig. Så förhoppningsvis kan det bli något där. Samtidigt känner jag att jag har jobbat så otroligt mycket sedan januari, att det vore skönt att inte jobba heltid utan att faktiskt ha tid för familj och vänner.
Fortsättning följer helt enkelt... Att bara gå hemma är ju verkligen dö tråkigt.
Ett nytt försök..
Då var det dags för ett nytt försök att börja blogga. Jag trodde det skulle vara mycket roligare än så här, men när man bara går hemma och väntar och det enda man får är dåliga nyheter så finns det inte mycket energi över att skirva om en flytt som alltid ser ut att vara allt bortom räckhåll. Som ni ser till höger på nedräkningen, så trodde vi alla att jag skulle flytta om ca 20 dagar... Dock så har vi inte fått några mer nyheter från USCIS än att de har ändrat vårt datum till 24 september. Så innan dess kommer antagligen inte så mycket att hända.. Efter de hört av sig tar det yttligare 6-7 veckor innan jag kan flytta, så som det ser ut i nuläget blir jag kvar i Sverige tills mitten av November. Det betyder också att jag inte ens hinner till mitt egna bröllop, så nu måste nya datum arbetas fram. Kanon!
Det är svårt att få sådana nyheter när man redan har gått och väntat i 6 månader. Men vad ska man göra? Vi har ingen som helst makt över det här. Var så otroligt tacksam och glad att Quincy låg och väntade i min säng efter att jag smitit upp tidigt på morgonen för att läsa mailet från våran advokat. Det underlättade beskeded otroligt mycket att ha varandra. Men nu när Quincy är hemma igen..... not so much. Jävla skit usa. Kan vi inte bara få vara tillsammans?!
Kaffekopps leverans!
När Quincy var i Sverige i påskas hittade vi kaffekoppar som både han och jag verkligen tyckte om. Vi köper dem, säger jag! Som tur är, så är Quincy smartare än vad jag är, och säger att vi först ska kolla om dem finns att köpa online och att vi isf kan beställa dem hem till USA så de slipper ta plats i resväskorna som jag redan fyllt till bredden. Kanon idé! I kolla upp dem online, hittar dem och ser att de skickar till USA, kalas, problem solved.
Dock, så glömde vi bort dessa kaffekoppar och har inte pratat om dem på två månader. Förrän jag kom att tänka på dem i måndags och bestämde mig för att köpa dem till Quincy och skicka hem dem till honom som en överraskning! Paketet skulle komma hem till honom på lördagen, vilket var perfekt eftersom jag visste att han skulle mellanlanda hemma en natt på söndagen! Kalas tänker jag och beställer dem!
I söndags på skype, pratar vi om hans turné i vermont och om vad jag har haft för mig här hemma. Efter en halvtimmes prat säger han: Kommer du ihåg dem där kaffekopparna vi såg i Kalmar, ska vi beställa dem?
EHHH VA? Haha. För en sekund fattar jag ingenting, driver han med mig eller? Jag vet inte om han redan har fått dem och skojar med mig, eller om han inte tagit in posten ännu och att detta bara råkar vara slumpen? Jag säger att jag inte kommer ihåg vilka kaffekoppar han menar, och han börjar leta efter dem på internet.... Hmm.. ny plan?
- Har du kolla posten än idag? Jag undrar om du har fått det där brevet med kort jag skulle skicka till dig (som fortfarande ligger på mitt skrivbord, men endå.. en vitlögn skadar inte).
Fortfarande enligt tidsplanen..
I dag har dem äntligen uppdaterat hemsidan från kontoret i Vermont så man kan se att allt ser bra ut med visumet. Det står fortfarande att det ska ta upp till 5 månder att få igenom ett fiance visum, vilket betyder att vårt ska vara klart någon gång i Augusti precis som vi räknat med. Skönt!
Kommer aldrig glömma första gången jag loggade in och det stod att det kunde ta upp till 10 - 12 månader istället för 5. Då kunde jag inte andas på en hel vecka tills dem äntligen kallade in mer resurser och jobbade snabbt upp sig till 7 månader och sedan ner till deras mål - 5 månader. Phuu.
Kommer aldrig glömma första gången jag loggade in och det stod att det kunde ta upp till 10 - 12 månader istället för 5. Då kunde jag inte andas på en hel vecka tills dem äntligen kallade in mer resurser och jobbade snabbt upp sig till 7 månader och sedan ner till deras mål - 5 månader. Phuu.
Samma reaktioner om man väntar barn?
Att bara vara 22 år och på väg att gifta sig är väldigt ovanligt i dagens samhälle. Det är mycket vanligare att skaffa barn i tidig ålder än vad det är att lova varandra evig kärlek. Jag har chockerat många människor med mitt val, och jag kan inte låta bli att undra om unga gravida möts av samma förvånan? Dock så har reaktionerna angående mitt giftermål ändras mycket nu när jag valt att gå ut med det så offentligt jag bara kan, haha, och nu har jag fått hur många lyckönskningar och gratulationer som helst och det betyder verkligen jätte mycket för mig!
Tack för detta EM!
Inte mycket postiva ord i soffan här hemma förtillfället. Mest svordomar och könsord. Härligt!
Jag får glädja mig åt att jag har världens finaste pojkvän ist! Och att han ska boka sitt flyg till Sverige imorgon. Den 7e augusti kommer han hit och stannar till den 18e. Längtar! :)
Mys hemma hos Shirin!
Igår kväll var jag hemma hos Shirin och lagade lite mat och myste! Mycket prat om ringar, klänningar, datum blev det med tanke på att Shishi förlovat sig för inte så länge sedan och planerar ett bröllop till nästa sommar. Shirin och jag har varit vänner sedan 7:an och inte hade vi kunnat ana att vi skulle sitta 9 år senare och planera tillsammans.
Högmysfaktor!
Högmysfaktor!
Balen
Vart ska man börja?
Efter gårdagens big news har jag svårt att veta vart jag ska börja blogga om? Det finns så mycket att säga, bara resan hit har varit en bergochdahl bana och just nu är vi mitt uppe i att bestämma datum som passar Quincys familj, min familj och Quincys tour.... Fler personer än innan funderar på att komma från sverige, så man är helt uppe i allt! October 2011 friade Quincy till mig efter ett gemensamt beslut om att gifta oss, men inte förrän i december fick våra närmsta reda på det, och först nu är det ute på facebook, haha. Det finns många anledningar till detta, mesta dels har att göra med Usas immigartions regler, men också att vi har behövt tid på oss. Flytt, giftermål, visum och distansförhållande på detta har inte varit lätt, men från och med nu så är det bara happy thoughts och vi kunde inte vara gladare över vår specialla dag och vår framtid tillsammans i New York.
Mitt äventyr börjar nu!
Mitt äventyr börjar nu!
Vi gifter oss i höst!!!!
Som sagt, så finns det inte mycket att uppdatera er om när det kommer till visumprocessen, så jag tyckte att det äntligen är dags att göra det officielt och berätta att Quincy och jag gifter oss i höst!!!!!
Mycket med planeringen är väldigt lullig än så länge. Bröllopet kommer vara väldigt litet, med dem närmsta släkt och vänner. Det skulle äga rum i början av oktober, men Quincy har precis fått besked om att han ska ut på turné med ett stort band i usa (kommer aldrig ihåg vad dem heter, haha) så det kommer antingen att ske innan turnén äger rum, eller efter vilket blir i slutet av Oktober eller början av november.
Men som sagt, att göra detta officielt ger mig en miljoner saker att blogga om, så bereder på blogginlägg så det står härliga till!
Detta känns helt overkligt och hur spännande som helst! Sååå.. Flytt och giftermål väntar i höst, CRAZZZZZY! <3
Mycket med planeringen är väldigt lullig än så länge. Bröllopet kommer vara väldigt litet, med dem närmsta släkt och vänner. Det skulle äga rum i början av oktober, men Quincy har precis fått besked om att han ska ut på turné med ett stort band i usa (kommer aldrig ihåg vad dem heter, haha) så det kommer antingen att ske innan turnén äger rum, eller efter vilket blir i slutet av Oktober eller början av november.
Men som sagt, att göra detta officielt ger mig en miljoner saker att blogga om, så bereder på blogginlägg så det står härliga till!
Detta känns helt overkligt och hur spännande som helst! Sååå.. Flytt och giftermål väntar i höst, CRAZZZZZY! <3
Nu närmar vi oss...
Tanken om att blogga om alla förberedelser för Usa var god, dock... så är det inte så mycket förberedelser utan mer en enda stor väntan och ovishet, och det är ju inte så roligt att skriva om! Men även om jag inte vet mycket mer nu än vad jag gjorde när jag slutade blogga, så har vi kommit mycket närmare till det vi tror ska bli min avresetid.
Under dessa två månader har hoppet släckts - då vi ett tag trodde att pappers arbetet kunde ta 10-12 månader, men också kommit tillbaka då siffrorna ändrades till usprungsdatum igen. Quincy och jag har tillgång till en sida där det står vilket av de 4:a olika stadierna vi befinner oss på. Vi har fortfarande inte kommit längre än steg 2, vilket tydligen är det som tar flera månader, men det är skönt att själva kunna kolla upp statusen och inte ha vår advokat Daniel att göra det. På en annan sida kan vi även se om kontoret i Vermont där våra papper är, håller sina mål. Deras mål är att det inte ska ta längre än 5 månader, och förtillfället håller dem det. Vi väntar på en ny uppdatering i dagarna, men som sagt, som det ser ut nu är våra papper klara i mitten av Juli. Efter det ska dem vidare till ännu ett ställe, för att godkännas, men i slutet av Augusti/början av September hoppas vi på att allt ska vara klart för mig att resa. Och det mina vänner..... är snart!
Under dessa två månader har hoppet släckts - då vi ett tag trodde att pappers arbetet kunde ta 10-12 månader, men också kommit tillbaka då siffrorna ändrades till usprungsdatum igen. Quincy och jag har tillgång till en sida där det står vilket av de 4:a olika stadierna vi befinner oss på. Vi har fortfarande inte kommit längre än steg 2, vilket tydligen är det som tar flera månader, men det är skönt att själva kunna kolla upp statusen och inte ha vår advokat Daniel att göra det. På en annan sida kan vi även se om kontoret i Vermont där våra papper är, håller sina mål. Deras mål är att det inte ska ta längre än 5 månader, och förtillfället håller dem det. Vi väntar på en ny uppdatering i dagarna, men som sagt, som det ser ut nu är våra papper klara i mitten av Juli. Efter det ska dem vidare till ännu ett ställe, för att godkännas, men i slutet av Augusti/början av September hoppas vi på att allt ska vara klart för mig att resa. Och det mina vänner..... är snart!
Det skålar vi för :) Bilden är från vår resa till Tallinn i april
Nedräkningen har börjat..
Bara 4 dagar kvar tills Quincy kommer. På torsdag klockan 19.00 rullar tåget in från Köpenhamn. Jag har en känsla av att torsdagen kommer bli den längsta dagen i mitt liv..
19.00, vilken dålig tid?
19.00, vilken dålig tid?
Packningen har påbörjats..
Nu när Quincy kommer om tre veckor, så ska vi såklart ta vara på tillfället och låta honom ta med sig lite av mina saker tillbaka till USA. Idag har jag börjat plocka undan massa varma tröjor för vintern eftersom det är sånt som jag inte kommer behöva använda innan flytten. Har dock börjat inse att detta inte kommer bli lätt alls. Bara min vinterjacka och morgonrock tar upp minst halva väskan, haha. Detta kommer bli hur svårt som helst! Jag börjar nog inse att jag inte kommer kunna få med allt som jag vill, och att alla små saker som jag har köpt till våran kommande lägenhet kanske inte var det smartaste jag gjort....
Väntan
Det händer inte mycket just nu. Quincy kommer om 3 veckor och det enda jag kan göra är att vänta. Och jobba.... vilket jag gör hela tiden. I helgen är jag ledig i två dagar vilket ska bli super skönt! :) Alla papper är i väg skickade och åter igen, det enda vi kan göra är att vänta....
Inte jätte spännande direkt!
Inte jätte spännande direkt!
