Ser att det ar manga personer som vantar pa att jag ska borja blogga igen, och jag ska verkligen forsoka komma igang med det igen sa snart som mojligt. Det ar svart att hitta tid, and att hitta ord, for det hander sa himla mycket just nu. Vet inte ens vad jag skulle borja att skriva om..... Har inte hunnit oppna min dator annu, ska forsoka gora det senare idag :)

Oh, and by the way! Im married! Haha :)

 

Packningen är i full gång, men jag känner liksom inte att jag kommer någonstans. Allt ligger i random högar i olika rum. Kasta, Ge bort, Spara i Sverige och Ta med till Usa högar. Kommer knappt i håg vad som är vad. Huvudvärk, illamånder och stress hjälper inte till med att få saker gjort.. Och lilla kissen bara sover och sover och märker inte av någonting. Snart kommer mormor och morfar och Peter på en liten avskedsmiddag/födelsedagsmiddag för min morfar. Ikväll blir det bowling med Pappas sida av familjen. Klockan är bara halv 1 och jag är helt slut. Usch vad jag klagar, men det är inte verkligen inte lätt att packa ner hela sitt liv och flytta över atlanten. Jag saknar Quincy, önskar att han var här och...  packade åt mig. Haha :) Nej, men att han åtminstonde kunde krama om mig när jag behöver en liten pause.

 

 

 

 

 

Vi närmar oss!!!!!

I onsdags fick jag hem mitt visum.. Så här såg det ut!

 

Flyget blev bokat sent igår kväll. Fast nästan inga bra flyg kvar alls... Antingen fick man boka så man hade en timmes mellanlandning i olso eller berlin, eller så att man hade 7 h i istanbul.... Jag valde Oslo, det känns liksom lite tryggare ju närmare hemma man är, om det skulle vara så att man inte hinner med flyget... Men haf tror inte att det ska vara några problem. Jag hoppas verkligen inte det.

 

Pappa är så himla snäll och kör mig till Malmö. Tror att vi måste åka runt 2-3 på natten, så jag kan ta ett tåg över till köpenhamn vid 7 tiden. Flyget går vid 9. Jag är framme i New York klockan 14, vilket gör att Quincy och jag får hela eftermiddagen och kvällen tillsammans, och behöver inte köra till vermont i mörkret, vilket är skönt.

Nu ska jag packa ner mina tomtar och julpynt som ska med över. Usch vad mycket det är att tänka på, är helt slut innan jag ens har börjat....

Nu har jag äntligen visumet i min hand!!! Skönt, dags att leta flyg... låt oss hoppas att det jag har tittat ut fortfarande finns kvar...

 

Insåg precis att nedräknaren till min flytt har sista månaderna räknat uppåt ist för neråt, så nu är står det att det är över 100 dagar kvar till flytt.... Well, nu är det bara 7 dagar kvar.. nedräkningen börjar här och nu.

Jag har ganska många som läser min blogg, i alla fall många fler än jag någonsin hade kunnat tro efter att bara lägga ut den lite på facebook då och då, men det är inte allt för ofta som man kommer in och ser att man har fått kommentarer. Och verkligen inte så fina kommentarer som de jag fick av Isabella och Jasmin igår. Verkligen super tack för alla fina ord och lyckönskningar, det gjorde min dag!! Känner mig till och med så glad, att jag inte ens började gråta när man pappa snyftade fram: Jag ringde en kund och frågade om jag kunde ställa in vårt möte, så jag kunde köra dig till flygplatsen, och så började jag på gråta. (förlåt pappa, haha). I vanliga fall hade jag börjat gråta på en sekund, finns ju inget värre än att höra sina nära och kära vara ledsna.

 

Ja, som sagt... det är ganska känsloladdat bland familj och vänner. Framför alla andra är jag stark, men i ensamheten är det inte lika lätt utan blir mycket tårar. Stackars Quincy, varje gång han ringer börjar jag gråta innan han ens har frågat hur jag mår. Stackars älsklingen, han går hemma i Usa och räknar dagarna tills jag kommer och är hur glad som helst, och så sitter jag här och gråter varje gång vi pratar. Som tur är, så är han världens mest förstående person och har inte som helst problem med det.

 

Nu låter det nästan som att jag inte vill flytta, men så är det ju självklart inte! Jag hade aldrig kunnat tro att det skulle kännas så svårt att packa ner allt och säga hej då till alla. Efter ett års väntan trodde jag att jag skulle vara mer förbered. Nej men usch, nog tråkigheter nu! Hmm, låt oss avsluta med något roligt?...

Quincy och hans familj firar alltid Thanksgiving i deras hus i Vermont, så när Quincy har hämtat mig på flygplatsen så har vi bestämt oss för att åka upp dit direkt för att få lite ensam tid. Sedan kommer hans familj dagen efter, och då jävlar ska vi fira min flytt, min 4e thanksgiving, att Quincy och jag äntligen får vara tillsammans..... and what better way to celebrate that, än att skriva på våra äktenskapspapper med hans familj som vittnen i deras underbara hus? Vi måste ju som sagt gifta oss inom 3 månader, och det bästa är att vi gör det så fort som möjligt så att jag kan få mitt green card 4 månader efter och får börja jobba. Låter ganska oromantiskt, ja visst! Haha, men Usa har ju som sagt många regler som ska följas och detta är en av dem... Bröllopet blir inte förrän i maj, och först då kommer jag kalla mig hans fru och byta efternamn. Detta gör vi för att vi måsta få mitt liv i usa på fötter så fort som möjligt, men det betyder inte att vi inte kan fira det och ha en underbar dag tillsammans :)

 

 

Ja, då var det dags att skriva det blogginlägg som jag har väntat så himla länga på att skriva. Mitt visum har blivit godkänt, så fort jag får hem det i brevlådan kan jag flytta till Usa. Det känns så himla konstigt och mer overkligt än någonsin. Samtidigt är det som att man kan andas igen, för processen har verkligen varit lång och frustrerande. Samtidigt som man gjorde allt pappersarbete som man varit tvungen att göra (och som fått mig att gråta om och om igen för de verkar från början vara helt omöjliga att förstå) så har man kämpat med distansförhållandet, och det har ju såklart inte varit lätt det heller. Visumet blev godkänt precis när vi behövde det, för Quincy och jag har varit ganska färdiga med distansen ganska länge nu, så vi behövde verkligen det här. Nu kan vi äntligen börja bygga på vårt liv tillsammans, och nästan ännu viktigare för mig - nu kan jag börja leva mitt liv igen. För sista två åren har bara varit en lång väntan... och nu är det dags. Fast jobb, körkort, lägenhet, amerikanska vänner, plugga, alla kläder i en och samma garderob, min bästa vän och kärlek att komma hem till varje dag. Nu behöver jag inte vänta längre.

 

Dagen innan mitt besök på ambassaden sov jag ungefär två timmar. Jag vaknade var tionde minut, kunde inte somna om, drömde mardrömmar om att jag glömt något viktigt papper eller att Quincy glömt att skriva under de papper han skickat från Usa. Klockan ringde klockan 6, men då hade jag redan varit klarvaken sedan klockan 5. Pigg som en nötkärna. (Varför säger man ens så??? Aja, iaf..) Jag hade blivit uppmanad av advokaten och ambassaden att vara där i god tid då det lätt blir köer utanför ambassaden. Klockan halv 8 var jag där som andra person på plats. Självklart börjar dem inte ens släppa in förrän klockan 8. Undrar vart den informationen hamnade? 08.05 var jag på plats inne i vänterummet, och min tid var inte förrän 9. Dock fanns det många andra pratglada svenskar att prata med, och detta minns jag även från förra gången jag var där för mitt au pair visum, hur alla svenskar liksom drar sig till varandra och verkligen stödjer varandra. Alla är i en väldigt utsatt sitaution, nervösa och redo för utfrågning, ingen vet liksom inte rikigt var som väntar en. Alla pratar, frågar, delar med sig av erfarenhter (och viskar tyst en massa skit snack om Usa's alla regler, tills någon skämtar; Nu blir nog ingen av oss insläppta om de lyssnar av rummet.... helt plötsligt så har man inte så mycket negativt att säga.)

I alla fall, lite i 9 blev jag uppkallad och pratade med en amerikansk kvinna (på svenska). Hon bad om alla papper jag blivit tillsagd att ta med, hon bad mig sätta på alla mina medköpta frimärken på ett kuvär hon gav mig, kollade igenom mina papper och småpratade lite med mig om mitt första år i Usa som au pair. Sedan bad hon mig sitta ner tills jag blev uppkallad igen 15 minuter senare. Denna gången var det en lite äldre kvinna, som pratade amerikanska, och bad mig att hålla upp min högra hand och svära en ed om att allt i mina papper är sant. Efter att ha tagit alla mina fingeravtryck, bläddrar hon igenom mina papper och frågar samtidigt småfrågor som: Hur träffades ni? Vart bor din färstman? Har han varit i Sverige? Trivs han här? Vad har ni för planer inför bröllopet? Hon tittade på en bild som jag tagit med mig på mig och Quincy och hela min släkt och frågar när och vart bilden var tagen, mest bara för att hon verkade lite nyfiken. Hon bläddrade på, och det var mest lite små prat.

I detta läge väntar jag på att hon ska be mig gå in genom en dörr och sätta mig i ett rum där intervjun ska ske. (Fram tills nu har vi bara stått i ett litet bås, typ som på SJ när man köper biljetter. ) Istället säger hon; Jaha, då var vi klara. Vi kommer skicka visumet till dig inom 2 veckor.
Jag står kvar och ser nog lite frågande ut eftersom hon ännu en gång sa; Ja, visumet är godkänt och vi skickar det till dig så fort vi är färdiga! Då fick det upp för mig att jag var klar, och att jag var fri att gå. 09.30 var jag ute på Stockholms gator igen, och jag hade planerat att jag inte skulle vara klar förrän tidigast 11. Jag tror fortfarande att jag är lite chockad över hur lätt det var. Det kändes knaptt som att de lyssnade på mina svar. Men jag antar att visumet egenligen var mitt redan innan jag kommit dit, men det är väl en princip sak att man ska dit upp och visa sig och lämna in pass och så.

En lycklig tjej började såklart ringa runt till familj, vänner och såklart Quincy och hans familj (som självklart låg och sov.... men efter goda nyheter somnar man om igen, så why not liksom? :)

Nu väntar jag bara på att visumet ska hitta hem till mig i Smedby och som det ser ut i nuläget så flyttar jag nästa onsdag, den 21 november :)

 

 

 

 

Jaha, då sitter man här igenom för andra gången det här året och samla ihop bevis på att Quincy och jag verkligen har ett riktigt förhållande. Kvitton på flygresor, passkopior, foton, emails, planering inför bröllopet, brev vi skrivit till varandra. Ja, i stort sett allt man kan komma på som visar att detta är äkta och har pågått sedan vi skickade in bevisen förra omgången.

Detta blir en rolig förmiddag. Säg mig, ser detta fotot ut som att föreställa ett äkta kärlekspar?

 

På onsdag rullar tåget till Stockholm. På torsdag klockan 9 ska jag vara på ambassaden. Kom 1-2 timmar innan sa advokaten till mig. Men va? Varför ge mig en tid klockan 9 om jag ska vara där klockan 7? Visst, det kan vara kö in eftersom att man måste gå igenom säkerhetskontroller och så, men ändå. 1000 spänn på att jag inte kommer att få prata med någon förrän runt klockan halv 11 ändå. Jag börjar bli lite nervös, men va fan! Det ska mycket till för att jag ska lämna ambassade utan mitt visum. Det är så många som fejkar äktenskap, och får sina visum, så om i ett äkta förhållande inte går igenom testet, well... då kan man ju säga att de inte är så bra på deras jobb. 1700 kr kostar besöket mig, men efter de 3200 kr jag betalade i läkarbesöket som skulle göras innan, så känns det ganska billigt, haha.

Jag ska precis maila vår advokat och fråga lite om vad jag kan förvänta för frågor. Sist vi pratade om intervjun så bad han mig att komma ihåg att personen jag kommer träffa är tränad för att vara misstänksam och kommer inte tro mig förrän jag bevisat motsattsen. Känns tryggt. Han sa också att jag kan räkna med mycket frågor om Quincys karriär och hur jag tror det kommer vara att leva med en musiker. "Well, because of you guys, i haven't been able to try yet, so if you let me in to your country, i will get back to you ;)".  Svarar jag så blir jag nog utslängd, haha. Här är i alla fall lite frågor som de ställt under en intervju i Kina:

 

 

Alla älskar verkligen skype, gratis, nära till hands, man ser varandra! Jaja, jätte bra! Men har man varit tillsammans med sin älskade i över 2 veckor, och sedan helt plötsligt så ser man bara honom på datorn..... usch, kan inte låta bli att inte bli ledsen trots att jag vet att vi snart ses igen.

Mycket har hänt sedan jag skrev sist.. Bara några dagar efter att bröllopsklänningen var inköpt, ställde vi in vårt januari bröllop på the Saint. Det var inget lätt beslut, och det kändes otroligt ledsamt men idag känns det absolut som det rätta beslutet för oss. Anledningen till detta var att vår älskade advokat, som glömt att berätta för oss att det tar 4 månader för mig att få ett green card efter att vi gift oss. Utan greencard kan jag inte jobba, skaffa lägenhet i mitt namn, ta körkort m.m och jag kan inte heller lämna landet utan att riskera att inte bli insläppt igen.

 

Kort och gott sa han att vi borde skriva under papperna och gifta oss så fort jag kommer över, så vi kan börja processen att fixa ett green card. Efter denna nyheten, såg vi längre ingen anledning till ett kallt januari bröllop då ingen av oss drömt om det. (eller Quincy skulle nog älska ett vinterbröllop om det var höga berg och snowboard inblandat, men det var ju aldrig tanken i vårt läge, haha.)

 

Så vårt lilla "mini" bröllop i januari, har nu förvandlants till vårt one and only drömbröllop i mitten av maj istället! Nu håller vi inte tillbaka på någonting utan ser fram emot att fira vår kärlek och vårt liv tillsammans med familj, släkt och vänner i strålande solsken i New Jersey i maj nästa år! (med min och Quincys otur kommer det säkert att regna, men vi har redan accepterat den tanken, haha)

 

 

Som många av er säkert läste i den "lilla" artikeln om mig och Quincy på familjesidorna i Barometern förra veckan, så kommer Quincys och min vigsel äga rum på en liten bar i New Jersey som heter The Saint. Oj tänker ni nu, det där måste vara en av de lustigaste sakerna jag har hört... Well, jag kan väl hålla med, haha.

 

När Quincy och jag började planera bröllopet trodde vi att det skulle äga rum i början av oktober. Vi planerade en vigsel i en park som vi båda älskar och brukar rymma i väg till när vi vill ha lite tid för oss själva och bara umgås. Super vacker trädgård, miljoner blommer, coola träd, ja, allt man kan tänkta sig. När visumpapperna drog ut på tiden, planerade vi ett november bröllop, dock började vi tveka på om parken fortfarande var ett bra alternativ, med tanke på att det kan vara kallt i november, och även större chans för regn... Nej, parken var nog inte bra. När vi sedan insåg att vi antagligen skulle få flytta bröllopet till januari, var vi såklart väldigt nöjda med det beslutet.

Sååå... vart skulle vi nu ha vår borgliga vigsel? Jo, på baren där vi träffades första gången såklart. Det är där allt förändrades, det är dem ögonblicken på The Saint som har gjort att vi om 4 månader ska gifta oss och äntligen börja vårt liv tillsammans. Ganska konstig idé tyckte vi båda, men vi gillade det. Det var väldigt "oss".

The Saint är en liten bar i New Jersey. Inte den fräshaste direkt, men det är inte så illa. Själva baren i sig är okej, men toalett och backstage är..... well, jag kommer ta med mig en handduk att sitta på så min klänning inte blir smutsig redan innan vigseln. Och toaletten, ehh... ingen över 30 år borde nog gå in där, haha. I alla fall inte nykter.
Det finns inte fönster, så hela rummet kommer vara mörkt men tändas upp med hundratals ljus. Det kommer bli pampigt, litet och väldigt intimt. Jag är helt säker på att det kommer bli en väldigt minnesvärd vigsel, och väldigt otraditionell.
Min familjs reakation var; Gud vilken rolig idé. Debbies (Q's mammas) reaktion var: Malin, har du någonsin varit där inne nykter och verkligen sett hur det ser ut? Hahaha. Men dagen efter när Chris och Debbie like sålda på idén som vi var.... Our mission is to make the place shine! Jag tror att det kommer blir super bra! Vad tror ni?

Idag har jag varit i Karlskorna och hämtat min bröllopsklänning! Spännande spännande! Tanken från början, var att jag skulle gifta mig i min farmors underbara blå spetsklänning som hon haft som tärna på ett bröllop när hon var i min ålder. Super söt klänning - och tanken var god! Fram tills jag insåg att "mitt lilla bröllop" inte kommer bli så litet längre med bara 8 familjemedlemmar, utan med över 80 inbjudna gäster. Bilden av mitt bröllop har ju alltså ändrats otroligt många gånger och lika så bilden av min klänning. Trots ett litet bröllop nu, med ett större bröllop i planerna om några år, så vill jag känna mig så vacker som möjligt och som en brud, och det gör jag i denna underbara enkla chiffong klänning. Klänningen jag provade först i samma modell var för stor, så det var lite svårt för mig att se hur den skulle sitta i på mig i min rätta storlek, och hur den skulle passa min kroppsform, men efter att ha varit där idag och testat den så känns det hur bra som helst! Den kunde inte sitta bättre än den gör nu!

Eftersom Quincy och jag planerer att ha "the wedding of our dreams" om några år istället då vi har bättre eknomi för detta, så var jag inte säker på om jag ville ha en vit klänning nu, eller vänta med det så man känner att man har det att se fram emot... men denna klänningen är vit, och jag är jätte glad att jag valde denna!

Åhhh, lycka!!