I oktober månad, när Quincy är i Sverige, kommer vi att fira vår två års dag tillsammans. Senare samma vecka, bara några dagar efter, så firar vi även ett år som förlovade. Det var ett stort beslut att fortsätta att dejta varandra över datorn efter att bara ha känt varandra i två månder och besluta sig för att ha ett distansförhållande med någon på andra sidan jorden. Fast och andra sidan så var det inte ens något vi funderade över, för att tanken på att inte fortsätta att ses fanns aldrig där... Vi visste att det skulle bli svårt, och att vi skulle få lida av det, och att det till och med skulle ge mer smärta än glädje vissa stunder. Men, tanken på att ge upp de starka känslorna vi fick för varandra under de två månaderna fanns aldrig, och har aldrig funnits efter det heller trots mycket tårar, frustration och ilska över att vara ifrån varandra. 

 

Efter ett år tillsammans, började vi förstå att vi stod inför svåra val. Mitt liv i Sverige, handlade bara om att jobba stenhårt, tjäna pengar och åka till usa och komma hem fattig och börja om igen. Quincy med sitt tajta schema försökte hela tiden hitta luckor då han skulle kunna komma till Sverige, men kunde aldrig stanna tillräckligt länge för att vi både skulle vara nöjda. Jag kände att mitt liv stod still. Situationen var ohållbar i längden. Beslut var tvunga att fattas. Stora beslut.

Att börja prata giftermål i så tidig ålder, var nog inget någon av oss hade räknat med. Inte våra familjer heller. Hahaha, speciellt inte Quincys familj. Jag var ju ändå i Usa, chansen att jag blir kär i en amerikan är ju ganska stor. Men att Quincy skulle spana in en av få svenskar i New Jersey, och gifta sig med henne två år senare, hade nog hans föräldrar aldrig kunnat gissa. Inte Quincy heller för den delen... haha. Det är konstigt vilka vägar livet tar ibland.

Vi började prata giftermål, studentvisum och jobbvisum tidigt. I våra hjärtan hade vi redan valt att gifta oss, men var osäkra på familj och vänners reaktioner, för hur berättar man att man ska flytta så långt från dem man älskar? Vår förlovning handlade aldrig om oss, utan mer om hur vi skulle lägga fram detta till de närmsta. Det handlade inte heller om att vi skulle gifta oss, utan mer om min flytt. Först efter 1,5 månad berättade vi för familj om vårt belsut att flytta ihop (vilket då betyder; giftermål). Hur det togs emot är en annan story, haha. Det jag vill få ut av det här inlägget är, ja, haha, vad vill jag egentligen säga?

 

Jo, i oktober är det ett år sedan Quincy friade till mig, och det ska firas! Nu handlar det om oss och vår kärlek. Ja, Quincy och jag kanske är "tvugna" att gifta oss för att kunna få leva ett liv tillsammans i Usa pga av deras immigrations regler, men dagen vi gifter oss kommer vara den lyckligaste dagen i hela mitt liv! Att ge upp ett liv i sitt hemland där man har sin familj, vänner, drömmar och mål i livet för någon man älskar är bland det störta man kan göra i ett förhållande. Jag vet att Quincy skulle göra detsamma för mig, och nu bosätter vi oss alltså i Usa med mål om att någon gång flytta tillbaka till Sverige. (framför allt när det kommer små bebis Mumfords, haha)