Det bästa med att vara arbetslös är att man när som helst kan ta en sista minuten resa till Göteborg och hälsa på sin barndomsvän Sanna. Inte illa, det har ju sina fördelar att inte ha ett ha hela kalendern inplanerad med jobb. Idag är Sanna i väg på möte hela dagen, så jag leker lägenhet för mig själv. Jag blir alltid avundssjuk på vänner med egna längenheter, och jag längtar så otroligt mycket tills jag och Quincy har vår egna. Sannas lägenhet är toppen, och det är jätte kul att få dela den med henne i några dagar, det får duga tills vi får vårt egna lilla kryp in i New york. 

 

Nu ska jag i väg och handla lite tänkte jag :) Solen skiner här i Götet :) 

Det är inte ofta man väntar på nyheter som kan få en att bli jätte glad, men samtidigt jätte besviken, vilket av alternativen det än blir. Man kan säga att det var en win-win situation... eller om man vill vara negativ, a lose-lose sitiation. Båda alternativen är väldigt bra, men man förlorar väldigt mycket om det andra inte blir av.... Invecklat det där.

 

Men nu är det i alla fall bestämt att Quincy kommer på besök igen, redan den 1 Oktober, och det är jag ju såklart överlycklig för! Dock, så betydde det att hans turné han skulle ut på inte blir av, och det är verkligen jätte tråkigt för de skulle vara förband till ett jätte stort band i Usa som heter Slightly Stoopid. Tyvärr är det så i musik branshen. Löften utlovas som senare inte hålls, turnér som ska hända ställs in och personer som ska höra av sig förblir tysta. Det är en bransh där man måste vara på tårna hela tiden, och med många besvikelser. Jag förstår inte hur Quincy klarar av det, jag hade blivit galen. Men som sagt, att turnén inte blir av lämnar en stor lucka i hans kalender, och det betyder att han kan komma till Sverige igen och stanna i lite mer än två veckor. Behöver jag säga att som arbetslös känns det ganska bra att veta att man får lite sällskap här hemma :) Och att ha honom nära mig nu när bröllopsplaneringen är i full gång!

 

 

Just nu är det inte mycket inbokat i min kalender... Då jag trodde att jag skulle flytta om 6 veckor, tyckte jag att det kunde vara ganska skönt att bara vara hemma och ha så mycket tid som möjligt för familj, släkt och vänner. Nu när jag ska vara hemma i upp till 3 månader.... inte så jätte roligt!

Quincy kanske kommer till Sverige igen, 2 veckor i Oktober, (snälla snälla snälla låt det bli möjligt). Det underlättar ju verkligen! Pratade nyss med min chef från mitt sommarjobb. Hon sa att alla var jätte nöjda med mig och att hon tycker det är hemskt tråkigt att jag ska flytta. När jag sa att jag blir hemma längre än vad jag trott, erbjöd hon sig genast att kolla upp vart det kan behövas extra arbete just nu och skulle höra av sig. Så förhoppningsvis kan det bli något där. Samtidigt känner jag att jag har jobbat så otroligt mycket sedan januari, att det vore skönt att inte jobba heltid utan att faktiskt ha tid för familj och vänner.

 

Fortsättning följer helt enkelt... Att bara gå hemma är ju verkligen dö tråkigt.

Då var det dags för ett nytt försök att börja blogga. Jag trodde det skulle vara mycket roligare än så här, men när man bara går hemma och väntar och det enda man får är dåliga nyheter så finns det inte mycket energi över att skirva om en flytt som alltid ser ut att vara allt bortom räckhåll. Som ni ser till höger på nedräkningen, så trodde vi alla att jag skulle flytta om ca 20 dagar... Dock så har vi inte fått några mer nyheter från USCIS än att de har ändrat vårt datum till 24 september. Så innan dess kommer antagligen inte så mycket att hända.. Efter de hört av sig tar det yttligare 6-7 veckor innan jag kan flytta, så som det ser ut i nuläget blir jag kvar i Sverige tills mitten av November. Det betyder också att jag inte ens hinner till mitt egna bröllop, så nu måste nya datum arbetas fram. Kanon!

 

Det är svårt att få sådana nyheter när man redan har gått och väntat i 6 månader. Men vad ska man göra? Vi har ingen som helst makt över det här. Var så otroligt tacksam och glad att Quincy låg och väntade i min säng efter att jag smitit upp tidigt på morgonen för att läsa mailet från våran advokat. Det underlättade beskeded otroligt mycket att ha varandra. Men nu när Quincy är hemma igen..... not so much. Jävla skit usa. Kan vi inte bara få vara tillsammans?!