När Quincy var i Sverige i påskas hittade vi kaffekoppar som både han och jag verkligen tyckte om. Vi köper dem, säger jag! Som tur är, så är Quincy smartare än vad jag är, och säger att vi först ska kolla om dem finns att köpa online och att vi isf kan beställa dem hem till USA så de slipper ta plats i resväskorna som jag redan fyllt till bredden. Kanon idé! I kolla upp dem online, hittar dem och ser att de skickar till USA, kalas, problem solved.

Dock, så glömde vi bort dessa kaffekoppar och har inte pratat om dem på två månader. Förrän jag kom att tänka på dem i måndags och bestämde mig för att köpa dem till Quincy och skicka hem dem till honom som en överraskning! Paketet skulle komma hem till honom på lördagen, vilket var perfekt eftersom jag visste att han skulle mellanlanda hemma en natt på söndagen! Kalas tänker jag och beställer dem!

I söndags på skype, pratar vi om hans turné i vermont och om vad jag har haft för mig här hemma. Efter en halvtimmes prat säger han: Kommer du ihåg dem där kaffekopparna vi såg i Kalmar, ska vi beställa dem?

EHHH VA? Haha. För en sekund fattar jag ingenting, driver han med mig eller? Jag vet inte om han redan har fått dem och skojar med mig, eller om han inte tagit in posten ännu och att detta bara råkar vara slumpen? Jag säger att jag inte kommer ihåg vilka kaffekoppar han menar, och han börjar leta efter dem på internet.... Hmm.. ny plan?
- Har du kolla posten än idag? Jag undrar om du har fått det där brevet med kort jag skulle skicka till dig (som fortfarande ligger på mitt skrivbord, men endå.. en vitlögn skadar inte).

Quincy kollar posten, skriker att han inte har fått något brev, och bär samtidigt in ett stort paket till datorn som han öppnar framför kameran. Hahahaha, hans blick när han inser att det är kopparna han nyss pratat om var oslagbar. Jag kan fortfarande inte förstå, hur vi inte kan ha pratat om kopparna på två månader, men dagen Quincy kommer på det, är dagen de står på hans trappa som en present? GALET!