Som många av er säkert läste i den "lilla" artikeln om mig och Quincy på familjesidorna i Barometern förra veckan, så kommer Quincys och min vigsel äga rum på en liten bar i New Jersey som heter The Saint. Oj tänker ni nu, det där måste vara en av de lustigaste sakerna jag har hört... Well, jag kan väl hålla med, haha.

 

När Quincy och jag började planera bröllopet trodde vi att det skulle äga rum i början av oktober. Vi planerade en vigsel i en park som vi båda älskar och brukar rymma i väg till när vi vill ha lite tid för oss själva och bara umgås. Super vacker trädgård, miljoner blommer, coola träd, ja, allt man kan tänkta sig. När visumpapperna drog ut på tiden, planerade vi ett november bröllop, dock började vi tveka på om parken fortfarande var ett bra alternativ, med tanke på att det kan vara kallt i november, och även större chans för regn... Nej, parken var nog inte bra. När vi sedan insåg att vi antagligen skulle få flytta bröllopet till januari, var vi såklart väldigt nöjda med det beslutet.

Sååå... vart skulle vi nu ha vår borgliga vigsel? Jo, på baren där vi träffades första gången såklart. Det är där allt förändrades, det är dem ögonblicken på The Saint som har gjort att vi om 4 månader ska gifta oss och äntligen börja vårt liv tillsammans. Ganska konstig idé tyckte vi båda, men vi gillade det. Det var väldigt "oss".

The Saint är en liten bar i New Jersey. Inte den fräshaste direkt, men det är inte så illa. Själva baren i sig är okej, men toalett och backstage är..... well, jag kommer ta med mig en handduk att sitta på så min klänning inte blir smutsig redan innan vigseln. Och toaletten, ehh... ingen över 30 år borde nog gå in där, haha. I alla fall inte nykter.
Det finns inte fönster, så hela rummet kommer vara mörkt men tändas upp med hundratals ljus. Det kommer bli pampigt, litet och väldigt intimt. Jag är helt säker på att det kommer bli en väldigt minnesvärd vigsel, och väldigt otraditionell.
Min familjs reakation var; Gud vilken rolig idé. Debbies (Q's mammas) reaktion var: Malin, har du någonsin varit där inne nykter och verkligen sett hur det ser ut? Hahaha. Men dagen efter när Chris och Debbie like sålda på idén som vi var.... Our mission is to make the place shine! Jag tror att det kommer blir super bra! Vad tror ni?

Idag har jag varit i Karlskorna och hämtat min bröllopsklänning! Spännande spännande! Tanken från början, var att jag skulle gifta mig i min farmors underbara blå spetsklänning som hon haft som tärna på ett bröllop när hon var i min ålder. Super söt klänning - och tanken var god! Fram tills jag insåg att "mitt lilla bröllop" inte kommer bli så litet längre med bara 8 familjemedlemmar, utan med över 80 inbjudna gäster. Bilden av mitt bröllop har ju alltså ändrats otroligt många gånger och lika så bilden av min klänning. Trots ett litet bröllop nu, med ett större bröllop i planerna om några år, så vill jag känna mig så vacker som möjligt och som en brud, och det gör jag i denna underbara enkla chiffong klänning. Klänningen jag provade först i samma modell var för stor, så det var lite svårt för mig att se hur den skulle sitta i på mig i min rätta storlek, och hur den skulle passa min kroppsform, men efter att ha varit där idag och testat den så känns det hur bra som helst! Den kunde inte sitta bättre än den gör nu!

Eftersom Quincy och jag planerer att ha "the wedding of our dreams" om några år istället då vi har bättre eknomi för detta, så var jag inte säker på om jag ville ha en vit klänning nu, eller vänta med det så man känner att man har det att se fram emot... men denna klänningen är vit, och jag är jätte glad att jag valde denna!

Åhhh, lycka!!

Idag gick jag världens chock när jag loggade in på USCIS hemsida och såg att de äntligen godkänt mina visum handlingar!!! Omg! Blev världens lyckligaste och föväntansfull! Sedan insåg jag att det betyder att jag åker om cirka 6 veckor, och fick panik och började gråta istället. Snacka om blandade känslor, haha. Ringde och försökte väcka Quincy hur många gånger som helst, men efetrsom klockan bara var 6 på morgnen så sov han som en stock. Av någon konstig anledning så vaknade han 25 mintuer senare, såg alla mina missade samtal, blev orolig att det hänt något och ringde upp.

Att berätta för familj och vänner är också blandade känslor. Känns så verkligt nu och tanken på att lämna alla nära och kära gör mig så himla ledsen att jag inte ens vill tänkta på det. Men vi visste alla att detta skulle hända förr eller senare, och alla är såklart lättade över att allt gick igenom.

 

Som vi har väntat, 7 månader i process, 2 månaders arbete med papperna innan det.... Nu är det bara intervjun på amerikanska ambassaden kvar, som räknas bli bokad om ungeför 6 veckor och om det går som det ska (vilket det såklart gör? haha) så åker jag efter det!!!

 

GALET GALET GALET! Kan inte fatta det, snart flyttar jag till Usa!

 

Nu i dagarna har jag jobbat mycket med gästlistan inför bröllopet, vilket faktiskt har varit svårare än vad jag trodde. Det är svårt att veta vart man ska dra gränsen någonstans, alla fall med vänner och bekanta i Usa eftersom dem redan är på plats och har närmare än vänner och bekanta i Sverige.

Tanken i början, för 1 år sedan när Quincy och jag bestämt att vi skulle gifta oss, var att det bara skulle vara han och jag och två vittnen. Min barndomsvän Sanna som jag träffade i Göteborg när jag kom hem från Usa, sa att hon och hennes kompis Malin skulle vilja åka till New York, och jag såg genast de två bästa vittnena jag kunde tänka mig! Så roligt tänkte jag! (Dock hade vi inte släppt nyheten till familj ännu, så vi visste inte riktigt hur de skulle känna över att inte få vara med.)

 

Quincy och jag längtade efter ett vardags liv tillsammans, och inte ett bröllop. Vi ville prioritera lägenhet/bil/försäkring/utbildning före ett stort bröllop, och därför tänkte vi inte så mycket på det, utan mer på att göra det så litet som möjligt, och sedan gifta oss igen med alla nära och kära några år senare. Och det är väl egentligen tanken än idag, för det är otroligt många släktingar och vänner i Sverige som jag skulle önska kunde vara en del av min stora dag, men som alltså inte kommer vara det eftersom vi håller det "litet".

 

I alla fall, planerna delades med av, och självklart ville familj vara på plats. Mamma och pappa bestämde sig ganska snart för att åka över. Quincys familj blev så klart jätte glada över att vi gjorde en lite större grej av det. Min farmor bestämde sig att hon ville med - Sista chansen för henne att se New York sa hon. Kul! Självklart måste Quincys mormor och morfar bjudas in. Och mina... Och respektive till mina föräldrar såklart. Och deras barn. Och Quincys fastrar/farbröder. Och mina.. och kusiner. Och nära vänner till familjen. Och hans band. Och föräldrarna till dem. Och andra nära personer som Quincy jobbar med. Och viktigast av allt, våra närmsta vänner i Usa och Sverige. Och min värdfamilj.. och Quincys gamla Nanny. Ja, att bjuda dem allra närmsta var såklart ett måste! Vi vill ju att alla ska vara med att fira vår kärlek och början på vårt liv tillsammans.. Som vi har längtat!

 

Idag blev jag äntligen klar med listan och skickade i väg den till Debbie och Chris för att ta en titt. Några namn var glömde från hans sida och var tvugna att lägga tills - vilket såklart går jätte bra! Alla närmsta är såklart bjudna!

Vårt bröllop har gått från 2 vittnen till 8 familjemedlemar till 80 gäster.

Oj, hur gick det här till? Dock kan vi fortfarande inte sätta ett datum eftersom vi fortfarande inte vet när mina visum papper är klara och jag får åka över. Tanken var att vi skulle gifta oss i mitten av November, men sedan insåg vi att jag inte skulle hinna i tid till mitt egna bröllop. Så nu inväntar vi mer svar innan vi sätter nästa datum.

I oktober månad, när Quincy är i Sverige, kommer vi att fira vår två års dag tillsammans. Senare samma vecka, bara några dagar efter, så firar vi även ett år som förlovade. Det var ett stort beslut att fortsätta att dejta varandra över datorn efter att bara ha känt varandra i två månder och besluta sig för att ha ett distansförhållande med någon på andra sidan jorden. Fast och andra sidan så var det inte ens något vi funderade över, för att tanken på att inte fortsätta att ses fanns aldrig där... Vi visste att det skulle bli svårt, och att vi skulle få lida av det, och att det till och med skulle ge mer smärta än glädje vissa stunder. Men, tanken på att ge upp de starka känslorna vi fick för varandra under de två månaderna fanns aldrig, och har aldrig funnits efter det heller trots mycket tårar, frustration och ilska över att vara ifrån varandra. 

 

Efter ett år tillsammans, började vi förstå att vi stod inför svåra val. Mitt liv i Sverige, handlade bara om att jobba stenhårt, tjäna pengar och åka till usa och komma hem fattig och börja om igen. Quincy med sitt tajta schema försökte hela tiden hitta luckor då han skulle kunna komma till Sverige, men kunde aldrig stanna tillräckligt länge för att vi både skulle vara nöjda. Jag kände att mitt liv stod still. Situationen var ohållbar i längden. Beslut var tvunga att fattas. Stora beslut.

Att börja prata giftermål i så tidig ålder, var nog inget någon av oss hade räknat med. Inte våra familjer heller. Hahaha, speciellt inte Quincys familj. Jag var ju ändå i Usa, chansen att jag blir kär i en amerikan är ju ganska stor. Men att Quincy skulle spana in en av få svenskar i New Jersey, och gifta sig med henne två år senare, hade nog hans föräldrar aldrig kunnat gissa. Inte Quincy heller för den delen... haha. Det är konstigt vilka vägar livet tar ibland.

Vi började prata giftermål, studentvisum och jobbvisum tidigt. I våra hjärtan hade vi redan valt att gifta oss, men var osäkra på familj och vänners reaktioner, för hur berättar man att man ska flytta så långt från dem man älskar? Vår förlovning handlade aldrig om oss, utan mer om hur vi skulle lägga fram detta till de närmsta. Det handlade inte heller om att vi skulle gifta oss, utan mer om min flytt. Först efter 1,5 månad berättade vi för familj om vårt belsut att flytta ihop (vilket då betyder; giftermål). Hur det togs emot är en annan story, haha. Det jag vill få ut av det här inlägget är, ja, haha, vad vill jag egentligen säga?

 

Jo, i oktober är det ett år sedan Quincy friade till mig, och det ska firas! Nu handlar det om oss och vår kärlek. Ja, Quincy och jag kanske är "tvugna" att gifta oss för att kunna få leva ett liv tillsammans i Usa pga av deras immigrations regler, men dagen vi gifter oss kommer vara den lyckligaste dagen i hela mitt liv! Att ge upp ett liv i sitt hemland där man har sin familj, vänner, drömmar och mål i livet för någon man älskar är bland det störta man kan göra i ett förhållande. Jag vet att Quincy skulle göra detsamma för mig, och nu bosätter vi oss alltså i Usa med mål om att någon gång flytta tillbaka till Sverige. (framför allt när det kommer små bebis Mumfords, haha)

 

 

 

Den här söta lilla sommarstugan kommer jag och Quincy bo i och leka hus den 6-10 Oktober. Stugan har badtunna, bastu och öppenspis, och ligger precis nere vid vattnet. Hoppas på fina höstdagar med sol under denna perioden! Så mys!

 

http://www.stugknuten.com/stuga.asp?stugid=10064