Jag har ganska många som läser min blogg, i alla fall många fler än jag någonsin hade kunnat tro efter att bara lägga ut den lite på facebook då och då, men det är inte allt för ofta som man kommer in och ser att man har fått kommentarer. Och verkligen inte så fina kommentarer som de jag fick av Isabella och Jasmin igår. Verkligen super tack för alla fina ord och lyckönskningar, det gjorde min dag!! Känner mig till och med så glad, att jag inte ens började gråta när man pappa snyftade fram: Jag ringde en kund och frågade om jag kunde ställa in vårt möte, så jag kunde köra dig till flygplatsen, och så började jag på gråta. (förlåt pappa, haha). I vanliga fall hade jag börjat gråta på en sekund, finns ju inget värre än att höra sina nära och kära vara ledsna.

 

Ja, som sagt... det är ganska känsloladdat bland familj och vänner. Framför alla andra är jag stark, men i ensamheten är det inte lika lätt utan blir mycket tårar. Stackars Quincy, varje gång han ringer börjar jag gråta innan han ens har frågat hur jag mår. Stackars älsklingen, han går hemma i Usa och räknar dagarna tills jag kommer och är hur glad som helst, och så sitter jag här och gråter varje gång vi pratar. Som tur är, så är han världens mest förstående person och har inte som helst problem med det.

 

Nu låter det nästan som att jag inte vill flytta, men så är det ju självklart inte! Jag hade aldrig kunnat tro att det skulle kännas så svårt att packa ner allt och säga hej då till alla. Efter ett års väntan trodde jag att jag skulle vara mer förbered. Nej men usch, nog tråkigheter nu! Hmm, låt oss avsluta med något roligt?...

Quincy och hans familj firar alltid Thanksgiving i deras hus i Vermont, så när Quincy har hämtat mig på flygplatsen så har vi bestämt oss för att åka upp dit direkt för att få lite ensam tid. Sedan kommer hans familj dagen efter, och då jävlar ska vi fira min flytt, min 4e thanksgiving, att Quincy och jag äntligen får vara tillsammans..... and what better way to celebrate that, än att skriva på våra äktenskapspapper med hans familj som vittnen i deras underbara hus? Vi måste ju som sagt gifta oss inom 3 månader, och det bästa är att vi gör det så fort som möjligt så att jag kan få mitt green card 4 månader efter och får börja jobba. Låter ganska oromantiskt, ja visst! Haha, men Usa har ju som sagt många regler som ska följas och detta är en av dem... Bröllopet blir inte förrän i maj, och först då kommer jag kalla mig hans fru och byta efternamn. Detta gör vi för att vi måsta få mitt liv i usa på fötter så fort som möjligt, men det betyder inte att vi inte kan fira det och ha en underbar dag tillsammans :)