Ja, då var det dags att skriva det blogginlägg som jag har väntat så himla länga på att skriva. Mitt visum har blivit godkänt, så fort jag får hem det i brevlådan kan jag flytta till Usa. Det känns så himla konstigt och mer overkligt än någonsin. Samtidigt är det som att man kan andas igen, för processen har verkligen varit lång och frustrerande. Samtidigt som man gjorde allt pappersarbete som man varit tvungen att göra (och som fått mig att gråta om och om igen för de verkar från början vara helt omöjliga att förstå) så har man kämpat med distansförhållandet, och det har ju såklart inte varit lätt det heller. Visumet blev godkänt precis när vi behövde det, för Quincy och jag har varit ganska färdiga med distansen ganska länge nu, så vi behövde verkligen det här. Nu kan vi äntligen börja bygga på vårt liv tillsammans, och nästan ännu viktigare för mig - nu kan jag börja leva mitt liv igen. För sista två åren har bara varit en lång väntan... och nu är det dags. Fast jobb, körkort, lägenhet, amerikanska vänner, plugga, alla kläder i en och samma garderob, min bästa vän och kärlek att komma hem till varje dag. Nu behöver jag inte vänta längre.

 

Dagen innan mitt besök på ambassaden sov jag ungefär två timmar. Jag vaknade var tionde minut, kunde inte somna om, drömde mardrömmar om att jag glömt något viktigt papper eller att Quincy glömt att skriva under de papper han skickat från Usa. Klockan ringde klockan 6, men då hade jag redan varit klarvaken sedan klockan 5. Pigg som en nötkärna. (Varför säger man ens så??? Aja, iaf..) Jag hade blivit uppmanad av advokaten och ambassaden att vara där i god tid då det lätt blir köer utanför ambassaden. Klockan halv 8 var jag där som andra person på plats. Självklart börjar dem inte ens släppa in förrän klockan 8. Undrar vart den informationen hamnade? 08.05 var jag på plats inne i vänterummet, och min tid var inte förrän 9. Dock fanns det många andra pratglada svenskar att prata med, och detta minns jag även från förra gången jag var där för mitt au pair visum, hur alla svenskar liksom drar sig till varandra och verkligen stödjer varandra. Alla är i en väldigt utsatt sitaution, nervösa och redo för utfrågning, ingen vet liksom inte rikigt var som väntar en. Alla pratar, frågar, delar med sig av erfarenhter (och viskar tyst en massa skit snack om Usa's alla regler, tills någon skämtar; Nu blir nog ingen av oss insläppta om de lyssnar av rummet.... helt plötsligt så har man inte så mycket negativt att säga.)

I alla fall, lite i 9 blev jag uppkallad och pratade med en amerikansk kvinna (på svenska). Hon bad om alla papper jag blivit tillsagd att ta med, hon bad mig sätta på alla mina medköpta frimärken på ett kuvär hon gav mig, kollade igenom mina papper och småpratade lite med mig om mitt första år i Usa som au pair. Sedan bad hon mig sitta ner tills jag blev uppkallad igen 15 minuter senare. Denna gången var det en lite äldre kvinna, som pratade amerikanska, och bad mig att hålla upp min högra hand och svära en ed om att allt i mina papper är sant. Efter att ha tagit alla mina fingeravtryck, bläddrar hon igenom mina papper och frågar samtidigt småfrågor som: Hur träffades ni? Vart bor din färstman? Har han varit i Sverige? Trivs han här? Vad har ni för planer inför bröllopet? Hon tittade på en bild som jag tagit med mig på mig och Quincy och hela min släkt och frågar när och vart bilden var tagen, mest bara för att hon verkade lite nyfiken. Hon bläddrade på, och det var mest lite små prat.

I detta läge väntar jag på att hon ska be mig gå in genom en dörr och sätta mig i ett rum där intervjun ska ske. (Fram tills nu har vi bara stått i ett litet bås, typ som på SJ när man köper biljetter. ) Istället säger hon; Jaha, då var vi klara. Vi kommer skicka visumet till dig inom 2 veckor.
Jag står kvar och ser nog lite frågande ut eftersom hon ännu en gång sa; Ja, visumet är godkänt och vi skickar det till dig så fort vi är färdiga! Då fick det upp för mig att jag var klar, och att jag var fri att gå. 09.30 var jag ute på Stockholms gator igen, och jag hade planerat att jag inte skulle vara klar förrän tidigast 11. Jag tror fortfarande att jag är lite chockad över hur lätt det var. Det kändes knaptt som att de lyssnade på mina svar. Men jag antar att visumet egenligen var mitt redan innan jag kommit dit, men det är väl en princip sak att man ska dit upp och visa sig och lämna in pass och så.

En lycklig tjej började såklart ringa runt till familj, vänner och såklart Quincy och hans familj (som självklart låg och sov.... men efter goda nyheter somnar man om igen, så why not liksom? :)

Nu väntar jag bara på att visumet ska hitta hem till mig i Smedby och som det ser ut i nuläget så flyttar jag nästa onsdag, den 21 november :)